Jesus & Djuren

Nedanför följer utdrag ur Pelle Strindlund & Annika Spaldes bok Kärlekens väg: Djurrätt och kristen tro.

7. Älska din nästa: Jesus och djuren

Efter gymnasiet ville Pelle lämna Sundsvall och resa ut i världen. Genom ett internationellt utbytesprogram hamnade han i Tyler, en stad i östra Texas. Där bodde han i en familj och jobbade mot fickpengar som socialarbetare för en välgörenhetsorganisation som kyrkorna i staden hade startat. Inför julen ordnade organisationen ett program där välbeställda människor kunde ge julklappar till fattiga. Man passade ihop givare och mottagare och på julafton åkte givarna till mottagarna med presenter. Pelle hade blandade känslor. Vid den här tiden hade han kommit att få en kritisk syn på den amerikanska kapitalismen. ”Vad fattiga behöver är inte välgörenhet utan rättvisa”, tänkte han för sig själv. Men för många människor är det bättre att få vara mottagare av välgörenhet än att inte få något alls till jul och att delta i programmet var frivilligt. Så han skötte sina arbetsuppgifter så gott han kunde.

Det hände att givare, i regel fromma, vita människor, hörde av sig till organisationen i början av december. De ville försäkra sig om att den som skulle motta deras julgåva verkligen var en behövande person. Den har väl sökt jobb? Den slösar väl inte bort pengarna på cigaretter? Det behöver i och för sig inte vara orimliga frågor, men samtidigt var det tydligt att dessa människor hade en färdig bild av vem föremålet för deras givmildhet skulle vara. Man kan säga att de hade en klar uppfattning om vem deras nästa var.

”Du skall älska din nästa som dig själv”, hävdade Jesus.1 ”Och vem är min nästa?” frågade människor honom. Jesus överraskade med att lyfta fram de utstötta, fienderna, de föraktade som en nästa. Vår nästa är inte nödvändigtvis den vi vill att hon ska vara. Genom århundradena har kristna debatterat vilka som ska betraktas som vår nästa. Vem ska omfattas av den kärlek som Jesus uppmanar till? Slavarna? Indianerna? Judarna? Det tog lång tid innan vita kristna inkluderade dessa människor som helt och fullt medmänniskor. Vilka utmaningar ställer kärleksbudet oss inför idag? Har Jesus uppmaning att älska vår nästa fortfarande någon udd? Kan den driva oss att upptäcka någon eller några som vi inte trodde dög för vårt engagemang? Vår hypotes är att även om evangeliernas Jesus avser människor när han talar om nästan ligger det i hans ansats att vi hela tiden ska befinna oss i rörelse och fråga oss om det finns individer och grupper som vi varit blinda för, men som behöver oss. Vi tror att de plågade djuren är en sådan grupp.

I det här kapitlet ska vi titta närmare på Jesus undervisning om djuren, teorier om vad han åt, samt resonera kring hans relevans för dagens djuretiska frågor.

Ingenstans i evangelierna säger Jesus ”Djur är viktiga” eller ”Medlidande med andra varelser är något positivt”. Det kan finnas olika skäl. Det mesta av det som Jesus sa blev aldrig nedtecknat. Det är möjligt att han tydligt talade om djurs höga värde, men att de författare som flera årtionden efter hans död skrev ner evangelierna inte bedömde det som relevant. I den svenske läkaren, författaren och djurvännen Axel Munthes Boken om San Michele (1929) berörs denna möjlighet. Berättarjaget hamnar i himlen och ställer där Jesus apostlar mot väggen: ”varför återgav ni i era heliga skrifter inte ett enda ord från Jesu Kristi läppar till försvar för våra stumma bröder, jag är säker på att han yttrade sådana ord.”2 Fredrika Bremer (1801–65) gjorde samma poäng när hon upprört skrev: ”Ack de dumma apostlarna, som inte tänkte på att fråga Frälsaren om [djuren] och deras öde. Hade jag varit bland dem – jag skulle inte ha lämnat Honom i fred.”3

Det är också möjligt att Jesus aldrig sa något sådant i sin offentliga undervisning eftersom Guds omsorg om djuren var en självklarhet i den judiska kultur som han tillhörde och om det som är självklart behöver man inte tala. Guds omsorg om alla är ett återkommande tema i Gamla testamentet. För att bara ge ett par exempel på bibelverser: ”Herre, du hjälper både människor och djur.”4 ”Herren är god mot alla, barmhärtig mot allt han har skapat.”5

När den judiske historikern Josefus, som levde under det första århundradet, skulle informera om judisk tro för kritiskt inställda icke-judar förklarade han att den innebär att judar måste hysa omsorg även för dem som står utanför deras trosgemenskap, som främlingar, fientligt sinnade nationer – och djur. ”Varelser som tar sin tillflykt till våra hus som hjälpsökande är vi förbjudna att döda.”6

Evangeliernas Jesus undervisar inte direkt om djurens värde och ställning i samhället. Det är i samband med att andra frågor avhandlas som djuren omnämns. När människor ifrågasatte att han botade sjuka på vilodagen – när det var förbjudet att arbeta – svarade han: ”Om någon av er har ett får och det faller ner i en grop på sabbaten, griper han då inte tag i det och drar upp det? Hur mycket mer värd än ett får är inte en människa. Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten.”7 Om det är rätt att visa barmhärtighet mot ett djur på vilodagen måste det vara rätt att göra det med en människa, det är hans poäng.

Svaret är ett exempel på att judar som Jesus ansåg att djur hade ett värde i sig. Situationen handlar inte om att fåret riskerar att dö och att ägaren av hänsyn till sin egendom bör rädda djuret. Nej, det är av medlidande som fåret ska räddas. Trots att det var förbjudet att arbeta på sabbaten förväntade sig Jesus att en människa skulle hjälpa ett djur som led. Medlidandet var viktigare än sträng tolkning av sabbatsbudet. Jesus uppfattning delades inte av alla. Det så kallade Qumransamfundet, en judisk rörelse, förbjöd sådana barmhärtighetshandlingar mot djur med hänvisning till förbudet att arbeta på vilodagen.

I en predikan ville Jesus förmå sina lärjungar att inte bekymra sig över sin försörjning. ”Tänk på korparna, de varken sår eller skördar, de har varken förrådskammare eller lador, men Gud föder dem. Och hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna?”8 Jesus anknyter till ett tema i Gamla testamentet: Gud bryr sig om hela sin skapelse, varje litet djur. I en psalm talas om Gud som ”han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar”.9 Korparna betraktades som orena djur enligt de judiska kostlagarna men även för dessa varelser ömmar Bibelns Gud. Precis som i fallen med sabbatsbrotten för att bistå djur förutsätter Jesus i sin predikan om korparna den gammaltestamentliga tanken att varje varelse är viktig i Guds ögon. ”Bara de som bejakar fåglar som sina medvarelser kan förstå Jesus poäng”, skriver bibelforskaren Richard Bauckham.10

Genom att peka på hur Gud vakar över korparna – och därför naturligtvis också ser efter människorna, som är ännu mer värda – fogar Jesus in vår art i den vidsträckta gemenskap av varelser, människor och djur, som skapats av Gud och som står under Guds beskydd.11

Jesus och sparvarna

För att gjuta mod i lärjungarna sa Jesus: ”Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.”12

Versen är svåröversatt. Orden ”utan att er fader vet om det” kan också översättas ”utan er fader” eller ”utan att er fader vill det”. Vilken översättning som än väljs är poängen att eftersom Gud bryr sig om och ser efter varenda liten sparv kommer Gud självklart också att se efter lärjungarna, eftersom människor är mer värda. Det som är sant om det mindre, sparvarna, är per definition sant om det större, människorna. Jesus väljer sparvar, som hade ringa värde i människors ögon, för att säga att ingen människa, och inget djur, är obetydlig i Guds ögon.

För många personer är individuella djur inte viktiga. Det är moraliskt oproblematiskt att döda duvhökar så länge arten bevaras i Sverige, hävdar jägare. Men bibelforskaren Richard Bauckham påpekar att det är de enskilda djuren som Jesus talar om. Gud bryr sig om individen, inte bara arten som sådan.

Jesus ord om sparvarna har inte gått förlorade. Under John Woolmans resa över Atlanten 1772 uppmärksammade han sjömännens vedermödor, men också fåglarnas lidande. Vid ett tillfälle skrev han i sin dagbok att det ännu fanns ”några fjäderfän kvar av dem som passagerarna hade att äta. Jag tror att ungefär fjorton stycken dog i stormarna på havet när vågorna slog in över halvdäcket, och ett betydande antal dog av sjukdom vid olika tillfällen … När jag såg hur bedrövliga de såg ut på havet och hur svårt sjuka några av dem var, kom jag ofta att tänka på Godhetens Källa, som givit liv åt alla varelser och vars kärlek sträcker sig så långt att han till och med bryr sig om sparvarna.”13

Många av Jesus efterföljare, teologer som kyrkofadern Augustinus och den medeltida Thomas av Aquino, skulle komma att nedvärdera djuren. Thomas, den katolska kyrkans viktigaste tänkare, skrev att ”alla djur är till för människan”. Något värde i sig själva har inte djuren, enligt honom. ”Då någon text i den heliga skriften verkar förbjuda oss att plåga djuren”, förklarar han, ”så är det antingen … för att man inte genom grymheten mot djuren skall bli grym mot människor eller därför att skadan på djuret leder till en materiell skada för människan.”14 Sådan ringaktning av djuren återfinns inte i Jesus undervisning. Inte heller säger han att djuren skapats enbart för människans skull, vilket somliga judar i hans samtid hade börjat hävda. De hade influerats av grekisk filosofi, där sådana föreställningar var vanliga.

Att andra levande varelser har skapats för att människan ska kunna utnyttja dem är inte en biblisk uppfattning. Gud förklarar för Job att djuren existerar för sin egen och sin skapares skull – inte människans. Vildåsnan tillhör inte människorna, förklarar Gud.

Vem gav vildåsnan hennes frihet,
vem löste henne från repen?
Öknen gav jag henne till hem,
sin boplats fick hon på saltjord.
Hon ler åt stadens larm
och hör ingen åsnedrivare hojta.
Hon söker efter bete i bergen
och letar upp varje grön fläck.15

Den här passagen tillhör de okända bibeltexterna. Den läses inte i söndagsskolan. Vi har aldrig hört någon präst predika över den. Betydde den något för Jesus? Vi vill gärna föreställa oss att han gladdes med vildåsnan, som fröjdades över att inte längre behöva vara någons slav. Kanske smålog Jesus för sig själv när han tänkte på hur åsnan i sin nyvunna frihet sträcker på sig och spjuveraktigt ler åt sin forna plågoande, åsnedrivaren. Kanske tyckte Jesus, som vi, att det är festligt att åsnan i kontrast till människorna framställs som en levnadsvis förebild, någon som har en vidare blick och liksom på distans genomskådar det fåfängliga i människornas stressiga, världsliga strävan där borta i den fjärran staden. Åsnan lever här och nu. Människorna däremot – för att låna en rad från Shakespeare – ”larmar och gör sig till”.16

Bryr sig Jesus om burhönan?

Hur ska vi använda Jesus undervisning om människa och djur? Vad vill vi ta fasta på?

Den har av vissa kristna nyttjats för att hävda att vi inte bör engagera oss för burhönorna så länge det finns folk som far illa. Som ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund upprördes Amanda Agestav över att ”vi [har] mage att debattera burhöns” i ett samhälle där barn misshandlas.17 Säger inte Jesus att vi är värda mer än aldrig så många fåglar? Draget till sin spets innebär den tanken att så länge det finns en enda människa på jorden som är i nöd bör djurens lidande vara en icke-fråga.

Men andra tolkningar står till buds. Om den franske munken Malo berättas att han sysslade med att beskära vinrankor. För att kunna jobba mer obehindrat tog han av sig sin mantel och lade den på marken. När han efter avslutat arbete skulle plocka upp den upptäckte han att en liten fågel, en gärdsmyg, lagt ett ägg på manteln. Den munk som författade Malos levnadsskildring skrev: ”Och medveten om att Guds omsorg aldrig är långt borta från fåglarna, eftersom ingen av dem faller till marken utan [att] Fadern [vet om det], lät han sin mantel ligga där tills äggen var ruvade och gärdsmygen hade hjälpt sin avkomma ut ur äggen.”18 Sankt Malo hade kunnat maka fågeln åt sidan med motiveringen ”Som människa är mina intressen – i det här fallet att kunna svepa manteln om mig – viktigare än djurens.” Men helgonet gjorde en annan tolkning av bibeltexten. Det går att likt Malo ta fasta på att Jesus bejakar den gammaltestamentliga föreställningen att djur har ett värde i sig själva. De existerar inte endast för vår skull.

Att hävda att människor är mer värdefulla än sparvar men att sparvar har ett värde i sig själva låter inte som någon radikal idé, men den kan få långtgående konsekvenser. Att säga att sparvar, grisar och torskar har ett värde i sig själva är att säga att människor inte får skada dem utan någon god anledning. Det är fel att utsätta dem för onödigt lidande. Det är fel att döda dem i onödan. Denna okontroversiella uppfattning leder i ett samhälle som dagens Sverige till vegetariska matvanor. Logiken är enkel: I Palestina för tvåtusen år sedan var fattigt folk hänvisade till att äta vad de kom över för att klara livhanken. Situationen i vårt land är en annan. Vi behöver inte äta sparvar, grisar eller torskar. Allt dödande och plågande av kännande varelser som sker i livsmedelsindustrin är alltså onödigt.

Det är inte några små siffror. Varje år tuggar svenskar i sig cirka åttio miljoner landlevande och flera hundra miljoner vattenlevande varelser. Födas upp, spärras in, fångas in, drivas upp på lastbilar, slitas upp ur haven. Gödas, slaktas, styckas. Inget av detta måste ske.

Åt Jesus kött?

Evangelisterna uppehåller sig inte vid Jesus matvanor. Det var uppenbarligen inte en viktig fråga för dem. Endast vid ett tillfälle i evangelierna äter Jesus animalisk föda. I slutet av Lukas evangelium uppenbarar sig den uppståndne Jesus för sina vänner. ”’Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har … Finns det något att äta här?’ De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.”19 Men åt inte Jesus av påsklammet som serverades vid den traditionella judiska påskmåltiden? Det är möjligt, men vid den påskmåltid som evangelisterna skildrar äts endast bröd och vin. Det är naturligtvis tänkbart att Jesus och lärjungarna åt av påsklammet, men att det inte nämns av evangelisterna, men det är också möjligt att det inte serverades något påsklamm.20

Vad ska en modern läsare göra av evangeliernas skildring av Jesus matvanor? Åt Jesus kött? Om så, vilken relevans har det för dem som betraktar honom som en moralisk förebild? Här är några tänkbara positioner.

Jesus var vegetarian. Somliga tror att Jesus inte åt kött. Keith Akers, författare till boken The Lost Religion of Jesus, är en företrädare för den teorin.

Det fanns en rörelse av judiska Jesusefterföljare i den tidigaste kyrkan som var hårda motståndare till bruket att offra får och andra djur till Gud. De levde i nuvarande Syrien och kallades evjoniter (”de fattiga” på hebreiska). I deras evangelium proklamerar Jesus: ”Jag har kommit för att avskaffa offren, och om ni inte avstår från att offra skall vreden inte vika ifrån er.”21 De tycks inte ha ätit kött. Av asketiska skäl, tror många forskare. Av etiska skäl, tror Akers. Han hävdar att evjoniternas ickevåldsetik härstammade från Jesus själv.22

Vi kan inte veta. Andra hävdar att vi inte bör spekulera i vad Jesus åt eftersom vi inte kan veta det. Evangelierna redogör inte för historiska fakta utan är teologiska tolkningar uttryckta i berättelsens form. Vem den historiske Jesus var kommer vi aldrig få någon klarhet om. Ansvaret ligger istället på oss idag att göra moraliska bedömningar om vad som är rätt och fel. I Lukasevangeliet finns ett Jesusord som anknyter till detta synsätt. ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?”23

Moralen är oberoende av Jesus. Genom århundradena har människor haft olika uppfattning om Jesus liv och undervisning. Många har gillat honom, andra har ogillat hans moral. Det visar att vi har en uppfattning om vad som är gott och fel innan vi kommer till evangeliernas Jesus. Om vi inte hade det skulle vi inte kunna avgöra om vi tycker att det han står för är bra eller inte. Det visar att moralen till sin natur är oberoende av Jesus (och Gud för den delen), hävdar somliga. Därmed kan berättelserna om Jesus skjutas åt sidan som norm för vad som är rätt och fel handlande. Det betyder inte att Jesus är betydelselös för moralen. Hans solidaritet med de utsatta kan inspirera oss. Evangeliernas Jesus blir en förebild i att leva ett engagerat liv, men exakt vad ett sådant liv innebär ankommer på oss själva att komma fram till. Vi måste ägna oss åt etisk reflektion – som att tänka igenom vad som gör handlingar rätt respektive fel, samt fråga oss vilka våra handlingsalternativ är – snarare än att söka lösningen på dagens moraliska problem i texter som skrevs för två tusen år sedan.

Jesus åt nog kött. De flesta av dagens kristna djurrättsteologer – som Andrew Linzey, Richard Alan Young och Stephen Webb – antar att Jesus åt som människor i allmänhet gjorde i Palestina för två tusen år sedan, en kost som innehöll en viss mängd animalier (men inte griskött, som var förbjudet enligt de judiska kostföreskrifterna). Men från det faktum att Jesus åt fisk och lamm kan man inte dra slutsatsen att det automatiskt är moraliskt försvarbart att äta kött idag. Av enskilda handlingar som Jesus utfört kan man inte härleda för alla tider giltiga normer. Evangeliernas Jesus valde tolv män till apostlar, snarare än sex män och sex kvinnor. Det betyder inte att kristna idag har rätt att prioritera män framför kvinnor, eller att kvinnor bör förvägras möjligheten att vara präster och pastorer.

Predikanter har traditionellt förkunnat att Jesus var moraliskt perfekt, ”utan synd”. Det är ett synsätt som vissa moderna kristna teologer tar avstånd från. Deras utgångspunkt är att Jesus helt och fullt var en människa. Då kan man inte vara felfri. Amerikanen Walter Wink, ansedd bibelforskare och from kristen, påtalar att flera passager i Nya testamentet är svåra att förena med föreställningen om Jesus som hundra procent oklanderlig i etiskt avseende. Han låter sig döpas av Johannes döparen (ett dop som enligt evangelierna gällde ”syndernas förlåtelse”), förbannar ett fikonträd så att det vissnar, tappar tålamodet med sina lärjungar och sina motståndare, samt uppträder med kolerisk ilska gentemot fariséerna.24 Till Winks exempel kan man lägga Jesus ohyfsade sätt mot sin mor, som det skildras i Matteusevangeliet, och hans fördomsfulla tal om icke-judar som ”hundar”. Vissa djurrättssinnade kristna skulle peka på Jesus eventuella köttätande som ytterligare ett exempel på hans moraliska tillkortakommanden.25 Intressant nog finns det en passage i Markusevangeliet där Jesus själv förnekar att han skulle vara fulländad. När han tilltalades ”Gode mästare” svarade han: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.”26

Varje ny generation Jesussympatisörer behöver tolka vad den kringvandrande predikanten från Galiléen betyder för deras tid och sociala sammanhang.27 Den svenska feministiskt sinnade teologen Helene Egnell har reflekterat över hur man kan hävda att Jesus är viktig utan att påstå att han var feminist, eller ansåg att jämställdhet mellan könen var en prioriterad fråga. Hon tar sin utgångspunkt i den klassiska kristna läran om inkarnationen, att Gud fick mänsklig form i Jesus. ”Själva poängen med inkarnationen, att det gudomliga på något sätt gör ett nedslag i tid och rum, är ju begränsningen – att det inte var en tidlös gestalt som svävade omkring och var allvetande, utan just en människa av kött och blod som agerade utifrån sin tids och sitt samhälles kunskaper och föreställningar.”28

Egnell uttrycker det som att berättelsen om Jesus är central i hennes liv, snarare än mannen Jesus. Det är ett sätt för henne att komma bort från fundamentalistiska tolkningar, att öppna upp för en vidgad förståelse, se att konsekvenserna av Jesus-berättelsen förändras med varje generation, när nya personer blir en del av den oavslutade historien om Jesus och människorna kring honom. Jesus intar en central position i berättelsen, men visar samtidigt bort från sig själv, och inte bara till Gud utan också till lärjungarna, till oss, skriver Egnell. ”Hans liv på jorden var bara en del av historien, den hade sina egna förutsättningar och vi kan inte försöka leva kvar i dem”.29

Efter att Jesus lämnat jordelivet kan vi inte fråga honom om saker. Det är nödvändigt att vi tänker själva. Helene Egnell är ytterligare en röst som understryker att vi själva måste pröva oss fram till vad det betyder att gestalta kärlek i vår specifika situation.

Helgonen lär oss tolka Jesus

Så vad betyder det att ta Jesus på allvar i ett samhälle där djur utsätts för systematiskt våld?

Legenderna om de djurvänliga helgonen förser oss med ett svar. De som skrev ner dem betraktade helgonet i fråga som en exemplarisk Jesusefterföljare. När det berättades hur Frans av Sales, som 1602 utnämndes till ärkebiskop av Genève, blev erbjuden att följa med på en jakt, men avböjde och istället gjorde vad han kunde för att förhindra att jägarna dödade något djur så var det för åtminstone några människor en berättelse om vad det innebär att i en sådan situation agera i Jesus anda.30

År 1260 skrev Bonaventura sin berättelse om den helige Franciskus (1181–1226). Där skildras hur helgonet under en seglats på en sjö räcktes en stor levande fisk, ”som han på sitt sedvanliga sätt tilltalade ’broder’, för att sedan släppa tillbaka den i vattnet intill båten”. Innan de skiljdes åt välsignade Franciskus fisken. Någon kanske invänder: Jesus välsignade inte några fiskar när han var ute och seglade på Genesarets sjö! Däremot deltog han i fiske! För Jesus var en fisk ett livsmedel, inte en ”broder”! Bonaventura gjorde en annan tolkning. Franciskus besatt, skrev han, ”den dygd som förenar alla varelser i broderskap” och var en ”perfekt” kristusefterföljare.31 Också helgonen lär oss vikten av att tolka Jesus.

Jesus: åsnans försvarare

År 1821 diskuterade medlemmarna av det brittiska parlamentet, underhuset, ett lagförslag mot vanskötsel av lantbrukets större djur, som hästar och åsnor. Initiativtagare var den djurskyddsivrande ledamoten Richard Martin och följande redogörelse visar vilket mottagande hans förslag fick. ”Då åldermannen C. Smith föreslog att åsnor skulle ges skydd blev det sådana skrattsalvor att reportern från The Times knappt kunde höra vad som sades. När ordföranden upprepade sitt förslag blev skrattandet ännu intensivare. En annan parlamentsledamot sade att härnäst kommer väl Martin att stifta lagar för hundar, vilket vållade ännu ett dån av munterhet. Ropet ’Och katter!’ försatte underhuset i skrattkramp.”32 Att börja bry sig om åsnor leder oss i fördärvet, tycktes politikerna mena. Bland dem var fromma kristna en majoritet. Hade de reagerat annorlunda om de känt till en viss berättelse från den tidiga egyptiska kyrkan? Där berättades hur Jesus tog sig an en plågad åsna:

”Vid ett tillfälle lämnade Herren staden och gick med sina lärjungar över bergen. Och de kom till ett berg, och vägen uppför det var brant. Där fann de en man med en packåsna. Men djuret hade fallit omkull, eftersom mannen hade lastat det för tungt, och nu slog han det, så att det blödde. Och Jesus kom till honom och sa: ’Människa, varför slår du ditt djur? Ser du inte att det är alltför svagt för sin börda, och vet du inte att det lider?’ Men mannen svarade och sa: ’Vad angår det dig? Jag kan slå det så mycket jag behagar, eftersom det är min egendom, och jag köpte det för en stor summa pengar. Fråga de som gör dig sällskap, för de känner mig och vet om detta.’ Och några av lärjungarna sa: ’Ja, Herre, det är som han säger. Vi har sett hur han köpte det.’ Men Herren sa: ’Ser ni då inte hur det blöder, och hör ni inte hur det jämrar sig och klagar?’ Men de svarade och sa: ’Nej, Herre, att det jämrar sig och klagar, det hör vi inte.’ Men Jesus var ledsen och utropade: ’Ve er, att ni inte hör hur det klagar till Skaparen i himmelen och ropar om barmhärtighet. Men trefaldigt ve över honom om vilken det jämrar sig och klagar i sina plågor.’ Och han kom upp och rörde vid djuret. Och det reste sig och dess sår var läkta. Men Jesus sa till mannen: ’Gå nu vidare och hädanefter slå det inte mer, för att också du ska finna barmhärtighet.’ ”33 Den judiske rabbinen Gamliel III, som levde under det andra århundradet, uttalade samma tanke som berättelsens Jesus: ”Vem som än har medlidande med sina medvarelser, med honom skall Gud ha medlidande.”34

Kring Medelhavet har åsnor traditionellt använts som billiga lastdjur, mer överkomliga än hästar, och de tvingas ofta slita hårt. De tillhör de föraktade djuren; om det vittnar uttryck som ”dum som en åsna”. Men i den kristna traditionen finns föreställningen att de som av många betraktas som de minst viktiga i själva verket är de viktigaste. I den samhällsordning som evangeliernas Jesus förkunnar ”skall sådana som är sist bli först, och sådana som är först skall bli sist”.35 Engagemang för utsatta åsnor är alltså inte något att skratta åt.

Ömhet och kritik

För den fromme franske poeten Francis Jammes (1866–1938) var Jesus den moraliska förebilden. Viktiga för Jammes var också, på ett annat sätt, världens åsnor. Han älskade dessa varelser och återkommer till dem i sin diktning. Tillsammans med dem ville han marschera in i himlen. Om hans medlidande med dem vittnar ett prosastycke från 1903.

”Igår såg jag på en marknad hur trädjur snurrade runt i en karusell. Bland dem fanns en åsna. Vid åsynen av den var jag nära att brista i gråt, eftersom den påminde mig om dess bröder, som man plågar.

Jag ville be, och säga till den: Lilla åsna, du är min broder. Man säger att du är dum eftersom du inte förmår att göra något ont. Du går med så små steg. Medan du går ser du ut att tänka: Stirra inte på mig så där! Jag kan inte gå fortare… De fattiga använder sig av mig, eftersom de inte behöver ge mig så mycket att äta. Lilla åsna, med pikstaven blir du slagen. Då går du lite snabbare, men inte mycket. Du kan inte gå så snabbt… Ibland faller du. Då slår de dig, de drar i remmen som är fäst vid din mun, så hårt att dina läppar dras upp och blottar dina stackars eländiga gula tänder.”36

Dygder som ömsinthet, identifikation och medlidande utesluter inte profetisk kritik. Tvärtom bör de hänga ihop. I den egyptiska berättelsen utslungar Jesus ve-rop över åsneplågaren. Och vid åsynen av djurplågeri utbrister Jammes: ”Åh, vilken förnedring av Guds varelser!”

1 Matt 22:39.
2 Munthe (1968), s. 376.
3 Ur ett brev till vännen Per Böklin, som citeras i Bergom Larsson (1989), s. 50. I nästföljande mening i brevet gör Bremer en rolig genuspolitisk analys: ”Hur mycket mer över huvud skulle inte världen ha vetat om ett fruntimmer varit en av de tolv.”
4 Psalm 36:7.
5 Psalm 145:9.
6 Bauckham (1998a), s. 35. Det framgår tydligt av sammanhanget i Josefus text att ”varelser” avser djur, inte människor.
7 Matt 12:11–12.
8 Luk 12:24, se även Matt 6:26.
9 Psalm 147:9.
10 Bauckham (1998a), s. 41.
11 Att människan är en varelse bland andra Guds varelser, precis om alla andra är hon beroende av Guds nåd, är ett tema i Psalm 104, där författaren vänder sig till Gud: ”Alla sätter sitt hopp till dig, / du skall ge dem föda i rätt tid. / Du ger dem, och de tar emot, / du öppnar din hand, och de äter sig mätta.”
12 Matt. 10:29–31. Sparvarna jagades genom att jägarna kastade upp nät i luften. På detta syftar ”ingen av dem faller till marken”. Fåglarna såldes på marknaden. Det var de fattigas mat, de som inte hade råd att köpa annat kött.
13 Woolman (1993[orig. 1774]), s. 173.
14 Thomas av Aquino, Summa contra Gentiles, iii, 113, citerat från Thomas (1988), s. 170.
15 Job 39:8–11. I andra översättningar, till exempel Martin Luthers klassiska tyskspråkiga från år 1545, samt de moderna New International Version och Louis Segonds franska översättning så ”ler” inte åsnan. Hon ”skrattar” åt stadens larm.
16 Ur Shakespeares Macbeth, akt 5:5.
17 ”Till försvar för människovärdet!”, Grönlund (Agestavs dåvarande efternamn) (1997).
18 ”St. Malo and the Wren”, s. 55 i Waddell, red. (1995).
19 Luk 24:39–43.
20 Vissa forskare tror att det inte är någon tillfällighet att lammrätten är frånvarande i evangeliernas skildring av Jesus sista påskmåltid. Han själv var nämligen, enligt en viss teologisk tolkning, det offerlamm som skulle slaktas, korsfästas. (Johannesevangeliet beskriver Jesus som ”Guds lamm som tar bort världens synd.”) Denna symbolik skulle försvagas om det fanns ett annat konkurrerande symboliskt lamm närvarande vid måltiden. Webb (2001), s. 151. Drane (1979), s. 76.
21 Citerat från Gärtner, red. (1972), s. 22.
22 Se Akers (2000) och www.compassionatespirit.com (Akers hemsida). Att evjoniterna skulle ha varit vegetarianer av etiska skäl betvivlar teologerna Richard Bauckham, Stephen H. Webb och Richard Alan Young, se Bauckham (1998b), s. 52; Webb (2001), s. 114; Young (1999), s. 97.
23 Lukas 12:57.
24 Wink (2002), s. 133. Om dopet: Mark 1:4, om fikonträdet: Mark 11:12–14, om förlorat tålamod: Mark 9:19 och 3:5, om hätska angrepp på fariséerna: Matteus 23:13–36.
25 Om Jesus avvisande av sin mor: Matt 12:46–50, om talet om ”hundar”: Matt 15:24; se även Mark 7:24–30.
26 Mark 10:17–18.
27 Evangelisterna tycks inbjuda till detta förhållningssätt. ”De nytestamentliga evangelierna är förvånansvärt återhållsamma med heltäckande förklaringsmodeller”, skriver bibelforskaren Jesper Svartvik. ”Evangelisterna verkar ha haft en imponerande tilltro till berättelsens inneboende kraft, och förlitat sig på att återberättandet i sig skulle skapa och nyskapa, förnya och fördjupa tron på Jesus.” Svartvik (2001), s. 157.
28 Egnell (2006), s. 68.
29 Egnell (2006), s. 68.
30 Bastaire & Bastaire (1996), s. 71.
31 The Major Legend of Saint Francis, i Armstrong; Hellmann; & Short, red. (2000), s. 531 och s. 643. Om ”den dygd som förenar alla varelser i broderskap”, se Robson (1999), s. 245.
32 Singer (1992), s. 224.
33 Citerat från Bauckham (1998), s. 38 f.
34 Bauckham (1998), s. 261, not 25.
35 Luk 13:30. Se även Matt 21:31; Matt 20:16; Mark 10:31.
36 Jammes (2007[orig.1903]).